Disputation på BHS

Idag kl. 13:00 disputerar Krister Johannesson på sin avhandling I främsta rummet: Planerandet av en högskolebiblioteksbyggnad med studenters arbete i fokus. Johannesson har alltså skrivit om det oerhört spännande ämnet biblioteksarkitektur och som studieobjekt har han högskolebiblioteket i Kalmar.  Avhandlingen går att ladda ner här via BADA, Högskolan i Borås digitala arkiv.

Grattis Krister!

Om du bara ska se en pjäs av Henrik Ibsen i år…

…låt det då bli Göteborgs dramatiska teaters uppsättning av Hedda Gabler! Som vanligt i alla Ibsens pjäser så är det lökiga akademiker och låsta kvinnor. Den största behållningen är dock skådespeleriet – Moa Millgård som spelar Hedda Gabler är helt fantastisk! Hennes blick kan vara den mest intensiva jag någonsin sett. Dr. And är teaternybörjare, men ändå finns det några pjäser jag har sett mer än en gång och Hedda Gabler är en av dem. Det är ett sådant stycke som påverkas oerhört mycket av hur huvudrollsinnehavaren väljer att spela Hedda, denna kvinnornas Hamlet som kan tolkas väldigt olikt. Millgård gör en superb tolkning och tillsammans med de andra skådespelarna blir illusionen kristallklar, vi befinner oss plötsligt i ett högborgerligt Oslo på 1800-talet istället för på Stibergsliden 5b. Kanske borde jag även ge en eloge till publiken, med tanke på tidigare inlägg om publikens betydelse för en lyckad framställning. På den föreställning jag bevistade framstod publiken som både teatervan och uppmärksam där det sistnämnda är den absolut bästa egenskap en publik kan ha. Men naturligtvis uppstår uppmärksamheten i symbios med skådespelarnas insatser och min slutsats blir helt enkelt att Göteborgs dramatiska teater gjort en underbar uppsättning som du borde bevista så snart som möjligt, föreställningen ges bara till och med den 12:e december.

 

Varför inte bli doktorand i biblioteks- och informationsvetenskap?

Bibliotekshögskolan i Borås utlyser tre doktorandtjänster- en med inriktning mot informationsbehov, informationssökning och informationsanvändning, en med inriktning mot bibliometri och en tjänst knuten till forskningsprojektet Folkbiblioteken som offentlig kulturinstitution mellan autonomi och beroende. Den sistnämnda är alltså mer styrd än de andra två tjänsterna som är förhållandevis öppna, men alla tre tjänster har gott om utrymme för kreativitet och att skriva fantastiska avhandlingar. Läs mer på Platsbanken eller på BHS, som vanligt, ouppdaterade sida för antagning till forskarutbildningen (för tillfället står det att det inte finns några tjänster men det gör det alltså).

Sista ansökningsdag är 11:e januari. Lycka till!

 

Donna Haraway om genus:

”Gender is always a relationship, not a preformed category of beings or a possession that one can have. Gender does not pertain more to women than to men. Gender is the relation between variously constituted categories of men and women (and variously arrayed tropes), differentiated by nation, generation, class, lineage, color, and much else.” (Haraway, 1997, Modest_Witness@Second_Millenium, s. 28)

Vad kulturpolitik är:

”Kulturpolitikken er i sin oprindelse den ideologi, der indeholder den tilstræbte og anerkendte helhedsopfattelse, ikke blot om samfundets indretning og statens styrelse, men i sidste ende om livet og meningen med det, kort sagt om kulturen.” (Engberg, Jens (2004). ”Hvad er kulturpolitik?” i Nordisk kulturpolitisk tidskrift 2004:01, s. 40)

Utgångspunkter för bedömning av litteraturstödet – Skönlitteratur för vuxna.

“För att beviljas stöd krävs att boken är av god kvalitet såväl tekniskt som redaktionellt.
Utgångspunkt för bedömning av bokens kvalitet är intensitet, originalitet, komplexitet, förnyelse eller självständighet ifråga om litterär teknik, gestaltning av idéer och erfarenheter samt förmåga att överskrida olika typer av genreförväntningar. För att främja mångsidighet tas särskild hänsyn till debutanter samt geografisk, kulturell och språklig spridning.” (Källa)

Mannen under trappan – en modern folksägen

Det här inlägget innehåller spoilers för tv-serien Mannen under trappan som är baserad på en bok av Marie Hermanson. Serien, i fyra delar, finns att se på SVT play fram tills på onsdag, rekommenderas varmt!

_____________________________________________________________________________

Mannen under trappan handlar om en mycket välordnad övre medelklassfamilj med en pappa (Fredrik) som jobbar på kommunen, en mamma (Paula) som är konstnär och två barn (Olivia och Fabian) som gillar våld. Behöver jag skriva att det med stor sannolikhet ligger överbliven surdeg i kylskåpet? De är nyinflyttade i ett fantastiskt hus på landet med ett mystiskt litet rum under trappan, dock ej bebott av Harry Potter. En natt dyker en man upp i Fredriks kök, presenterar sig som Kwådd och säger att han också bor i huset. Sedan följer en klassisk nedåtgående spiral av otrevliga händelser hela tiden med frågor om vad som är dröm och vad som är verklighet.

Det jag fastnar mest för i serien är dock mannen under trappan själv- Kwådd. Är inte han en modern variant av tomtemyten? Gårdstomten är en av de älsta instanserna av folktro som vi har i Sverige, det vill säga att det bor en liten åldrad pyssling på bondgården som hjälper till med diverse göromål och som är snäll, menär stark och kan bli mycket farlig. Att se Kwådd som en gårdstomte ger tv-serien en övernaturlig klangbotten men också en förklaring till Kwådds beteende och närvaro. Kwådd är kort, tjock, smutsig, kepsburen och fixare. Han lagar vattenkranen och handfatet och betalar hyra samt kommunicerar med barnen med hjälp av morsesignaler . Fredrik reagerar på detta genom att försöka driva ut Kwådd från hemmet. Big mistake! Om Fredrik hade kunnat sina folksägner så hade han vetat att så fort du på något sätt uppmärksammar tomten (och sedan dessutom fördriver honom) så är du väldigt illa ute. Och mycket riktigt, efter att Fredrik jagat ut Kwådd så berättar Kwådd att han tänker ta allt – huset, barnen, Paula.

Hade detta varit en ”riktig” tolkning av en folksägen så hade berättelsen slutat med att Kwådd bränt ner hela gården på klassiskt arg tomte-manér, nu tar berättelsen istället andra vändningar men till alla medelklassfamiljer i fina gårdar på landet så rekommenderar jag ändå att sätta ut en skål gröt till jul.

Rita Felski om estetik och politik i Literature after feminism (2003):

”In other words, trying to hold literature and the social world apart is a Sisyphean task: however valiantly critics try to keep art pure, external meanings keep sinking in. This is because literature is double-sided. It is not either/or but both/and. ” (Felski, s. 12)

”No text is an island.”  (Felski, s. 13)

______________________________________________

Jag har varit på symposium  om estetik och kön och fått väldigt mycket att reflektera över, dessa reflektioner går dock inte att klä i ord för tillfället.

Min bloggfrånvaro i oktober berodde på att all min tankeverksamhet gick åt till att skriva föreläsningar, eftersom jag är ny och gör alla föreläsningar från scratch så tar det mycket längre tid än vad som egentligen är rimligt.

Nu är jag dock tillbaka och forskar i cirka 100 km/h, bokstavligt talat eftersom jag sitter på x2000 mot gbg.

Inlägget om kulturproppen

På grund av förkylning så försvann helt den tänkta snabbanalys jag ämnade göra av kulturproppen samma dag som den kom (21:e september). Ärligt talat var det rätt skönt, jag har svårt för att vara så à jour som jag uppfattar att bloggmediet kräver. Det finns en anledning till att forskning lockar mig- en vilja att göra allting mycket sakta och med eftertanke. Nu när fler reaktioner har kommit så kan jag sammanfatta några, subjektivt uppfattade, huvuddrag:

(1.) Borttagandet av ”konstnärslönen” eller den statliga inkomstgarantin som den egentligen heter har väckt mest protester. Varför? Min spontana tanke är att konstnärslönen är en av de aspekter i kulturproppen som är tydligast och enklast att kommentera. En annan tanke är naturligtvis att det här är själva kärnan i kulturpolitiken (fördelning av ekonomiskt bidrag till konstnärliga utövare) och en symbolfråga för förespråkare för eller emot en aktiv statlig kulturpolitik. För en människa som inte är så intresserad av vare sig kultur eller kulturpolitik kan tanken framstå som provocerande att människor ska få $$$ på livstid för att kladda på en duk. Jag är försiktigt positiv till en ny form av finansiering till konstnärer, främst på grund av att den statliga inkomstgarantin inte har varit ett bra stöd ur ett jämställdhetsperspektiv. Exempelvis: av de konstnärer som fick statlig inkomstgaranti i september 2009 så var 100 män och 55 kvinnor. Men detta är ju förutsatt att de nya stipendierna faktiskt dyker upp.

(2.) Ordet  kvalitet är tillbaka i de kulturpolitiska målen, vilket noterats hastigt i tidigare inlägg. Jag misstänker att ordet kvalitet gjort en spännande glidning i den offentliga kulturdebatten- från vänstern och proggens avståndstagande av begreppet med ett ”alla kan spela” på 70-talet till Kulturutredningens utlåtande 2009:  ”Innebörden av konstnärlig kvalitet har hittills inte kunnat preciseras. När man ändå försökt göra det så har det visat sig att den konstnärliga utvecklingen regelmässigt sökt sig mot uttrycksformer som brutit mot etablerade normer om kvalitet. Kulturpolitiken bör ta intryck av de erfarenheter som finns av detta. Vi har noterat att krav på konstnärlig kvalitet har en tendens att gynna etablerade uttrycksformer och etablerade konstnärsgenera-tioner. Det finns, kort sagt, en motsättning mellan värnet av konstens frihet och krav på att konst ska uppvisa specifika kvaliteter, vilka de nu än kan vara.” (SOU 2009:16, kapitel 7, s. 46) . Vågar jag dra ett spår mellan proggens syn på kvalitet och den borgerliga kulturutredningens syn på kvalitet? Hm, någon borde göra en komparativ studie av hur ordet (konstnärlig) kvalitet använts/används av olika politiska grupperingar…

(3.) Förslaget att litteraturstödet ska ta hänsyn till projektets ekonomiska stödbehov verkar bli kvar även om proppen betonar att alla förlag ”oavsett storlek och ekonomi” ska kunna få stöd. Detta borde betyda att Henning Mankells böcker inte får mer pengar, medan jättarna Bonniers och Norstedts fortfarande kan räkna med att få litteraturstöd för andra projekt. Litteraturstödet har dock inte fått så mycket uppmärksamhet i debatten om proppen, kanske på grund av att ett annat stöd fått så mycket mer…

(4.)… Jag talar naturligtvis om kulturtidskriftsstödet och skrivelsen ”Vi anser att stödet i första hand bör gå till att främja utgivning av tidskrifter vars huvudsakliga inriktning är kulturell debatt samt analys och presentation inom de skilda konstarternas områden.” (Prop. 2009/10:3, s. 62.)Här har landets största kultursidor visat enad front (Expressen, Aftonbladet, Dagens Nyheter, Göteborgs-Posten, Svenska Dagbladet, Helsingborgs Dagblad och Sydsvenskan). Går kultursidorna händelserna i förväg eller vaknar de i tid? Undertecknad håller som vanligt med Copyriot om att en gränsdragning låter omöjlig att genomföra. Men låt oss göra en exkurs om detta med gränsdragningar och insnävningar: Ett av kulturutredningens förslag till litterturstödet var att ”kulturpolitisk relevans” skulle vara ett kriterium för att få stöd. Detta definierades inte närmre och tas inte heller upp i proppen. Det går att ana en koppling till moderat kulturpolitik och en skrivelse i den moderata skriften Kulturen 2.0- Ett inlägg i den kulturpolitiska debatten (2007) där det sägs att ”[i]nköpspolicyn vid offentliga bibliotek ska vara politiskt balanserad.” (s. 14) I uppföljaren Kulturen 3.0 (2008, länken går till en pdf) har meningen utvecklats till: ”Inköpspolicyn vid offentliga bibliotek ska sträva efter politisk mångfald.” och om litteraturstödet sägs det att:  ”Såväl litteratur- som tidskriftsstödet ska präglas av genremässig och politisk balans” (s. 17) och här landar vi cirka ett år senare i kulturproppen.

Nu ska proppen manglas i utskottet* och så får vi se vad som dyker upp längre fram i höst.

*Alla dessa slangord för hur en lag blir till… <3

Reminder: Roman Polanski raped a child

Det bästa som har skrivits om arresterandet av Roman Polanski.

”But as for dropping the charges, Fecke said it quite well: ‘I understand the victim’s feelings on this. And I sympathize, I do. But for good or ill, the justice system doesn’t work on behalf of victims; it works on behalf of justice.’

It works on behalf of the people, in fact — the people whose laws in every state make it clear that both child rape and fleeing prosecution are serious crimes. The point is not to keep 76-year-old Polanski off the streets or help his victim feel safe. The point is that drugging and raping a child, then leaving the country before you can be sentenced for it, is behavior our society should not — and at least in theory, does not — tolerate, no matter how famous, wealthy or well-connected you are, no matter how old you were when you finally got caught, no matter what your victim says about it now, no matter how mature she looked at 13, no matter how pushy her mother was, and no matter how many really swell movies you’ve made.

Roman Polanski raped a child. No one, not even him, disputes that.”

Läs även artikeln med Katarina Wennstam  i DN: ”Polanskis konst vägs mot hans brott”:
”- Det är fascinerande att samma kulturpersonligheter som i andra fall värnar om demokratiska grundpelare, som till exempel att vi alla är lika inför lagen, i sådana här fall ställer sig på gärningsmannens sida och inte på offrets eller rättvisan. /…/Hon [Wennstam] är inte ute efter att nedvärdera Polanskis konstnärliga storhet eller förringa hans bakgrund, men tycker att fler borde fundera över anledningen att han faktiskt sitter häktad. Och över vad etablissemangets försvar av regissören innebär i längden.”