Veckans epifani: Då skall huvan tas ifrån

Detta är den avslutande epifanin i Lars Gyllenstens Lotus i Hades (1966). Personen som talar är Emanuel Swedenborg:

”Ty lever vi i Saligheten redan i detta livet, fastän ratio naturalis, som är det enda vi nyttjar i levande livet, intet duger till att opptäcka detsamma. Anfäktelser och delicer sätter före en hätta, liksom falkeneraren över huvudet på falken – men när han får lyfta skall huvan tas ifrån.

Då skall huvan tas ifrån.

Satt vid ett gott bord, monga andra var därjämte, tycktes de var tolv, uti en övernaturligt statu iucunditatis internae, tänkte jag satt i saligheten jämte Jesum och råkade i en dallring eller dvala. När jag uppvaknade fant jag mig vid nedersta ändan av ett långt grovt bord på samma locus som i morgse, nere åt hamnen. Betyder: att bägge var detsamma, att hättan var avlyft.

Som falken, när hättan är avlyft, redan i jordiska livet.

______________________________________________________

Detta är en anspråkslös serie med epifanier som jag stött på i litteraturen. En epifani kan sägas vara en plötslig spirituell upplevelse där individen ser det stora i det lilla. Tiden och rummet förvandlas och slöjan lyfts . Begreppet har en religiös, kristen innebörd men har sekulariserats och använts som litterärt grepp av bland andra James Joyce, Virginia Woolf och Lars Gyllensten.

Eufori

Fickuret

Smultron

Cikadorna

Om det (kultur)politiska – en betraktelse

Jag tänker på det ”opolitiska” i kulturpolitiken.
På bokmässan för något år sedan lyssnade jag på två före detta kulturministrar, en folkpartist och en socialdemokrat. De höll med varandra om det mesta och jag tänkte att just kulturpolitiker ibland verkar ha mer gemensamt med varandra än med sina partikamrater.
Som bland annat Anders Frenander och en mängd andra forskare har visat så stod kulturpolitiken i princip stilla efter att den blivit ”riktig” politik på 70-talet. De kulturpolitiska målen har varit desamma sen 1974 och det är först nu med en stor kulturutredning i ryggen som riktiga förändringar kan skönjas. Varför har just kulturpolitiken blivit ett fält för ”ickepolitik”? Frenander föreslår att det beror på att det är ett litet område med få intresserade. Jag kan bidra med noteringen att även vissa av de aktörer som intresserar sig för kulturpolitik föredrar att politiken förhåller sig opolitisk. Förläggare menar att fördelen med litteraturstödet är att det inte bryr sig om politik utan uppehåller sig vid frågan om kvalitet istället. Vad finns det för faror med att beskriva en politik som opolitisk? Jag tror nog att det lurar politik i litteraturstödet även fast kvalitetsbegreppet förefaller neutralt även fast det kanske inte ser ut som partipolitik. Kulturpolitik sträcker sig ju vidare än lagen och partifärgerna. Om vi inte är medvetna om detta så tror jag att vi missar en viktig pusselbit i den kulturpolitiska forskningen.

P.s De engelska orden politics och policy är så bra i de här sammanhangen. Finns det en vedertagen svensk översättning? Det politiska och politik kanske?

Nytt nummer av NKT

Arga bibliotekstanten hade inte gillat Nordisk kulturpolitisk tidskrifts tideräkning då nummer 2:2009 kom ut för en vecka sedan ungefär.
Det nya numret består till stor del av artiklar som presenteras på den nordiska konferensen för kulturpolitisk forskning i Jyväskylä, Finland i somras. Flera av artiklarna läste jag då som paper och alla har faktiskt stannat i minnet, ett gott betyg. Tobias Harding bidrar med en artikel om att kulturpolitik inte bara bedrivs på kulturdepartementet, en relevant synpunkt tycker jag. Politik överlag drivs ju inte bara av politiker, och som forskare/glad amatör är det viktigt att komma ihåg detta. Läs mer på Tobias blogg Akademiska synpunkter.

I tidningen finns även ett index med alla artiklar publicerade mellan 1998-2009 sorterat i både kronologisk ordning och efter författare och titel.

Veckans epifani: Cikadorna

Ur Lars Gyllensten – Lotus i Hades (1966):

”Mindes häftigt som på nytt cikadorna om kvällen: det höga, höga spelet som jag inte hade hört på evigheter och inte märkt att jag förlorat, det höga, höga spelet som jag glömt bort att jag förlorat. Åter stod det upp, omslöt mig som då när själva luften, hela luften sjöd av spelet, om det kom för mig att jag åter kunde lyssna som ett barn. Grät av glädje, eller ålderdom och matthet – grät av glädje därför att jag en gång var ett barn som sov om natten ute hos cikadorna och djuren.”

_________________________________________________________________________________________

Detta är en anspråkslös serie med epifanier som jag stött på i litteraturen. En epifani kan sägas vara en plötslig spirituell upplevelse där individen ser det stora i det lilla. Tiden och rummet förvandlas och slöjan lyfts . Begreppet har en religiös, kristen innebörd men har sekulariserats och använts som litterärt grepp av bland andra James Joyce, Virginia Woolf och Lars Gyllensten.

Eufori

Fickuret

Smultron

Disputation på BHS

Idag disputerar Jane Kawalya på avhandlingen The National Library of Uganda: its inception, challenges and prospects, 1997-2007. (klicka på titeln så kan du läsa hela avhandlingen.) Som titeln antyder så handlar studien om utvecklandet av Ugandas nationalbibliotek utifrån ett institutionsperspektiv.

En banbrytande avhandling då det finns få studier om skapandet av nationalbibliotek i utvecklingsländer.

Veckans epifani: Smultron

Ur Lars Gyllensten – Lotus i Hades (1966):

”Smultron – doften av smultron i vin, de små kornen när de knastrar mellan tänderna. Hon blundade, men inte helt – det minns jag också mycket väl – ögonlocken var aldrig riktigt slutna, de lämnade en mörkt glänsande klyfta öppen, där såg hon ut – tänkte jag mig – bespejade mig i hemlighet, nyfiken på allvaret i mina kyssar, lysten efter min egen njutning.

Det minns jag, allt, alltsammans! Men alltsammans var blott: den skarpa brillianten som satt infattad i tanden, den svarta glupska blicken under hennes krökta ögonfransar. O Heliga Jungfru, hur läcker hon var! Bara dessa två: ögat, tanden, och en sekund! Det var mitt liv, som jag kan minnas: en sekund!

När svalan vänder – så lång tid räckte mitt hela liv! Hur rikt det var!

_________________________________________________________________________________________________

Detta är en anspråkslös serie med epifanier som jag stött på i litteraturen. En epifani kan sägas vara en plötslig spirituell upplevelse där individen ser det stora i det lilla. Tiden och rummet förvandlas och slöjan lyfts . Begreppet har en religiös, kristen innebörd men har sekulariserats och använts som litterärt grepp av bland andra James Joyce, Virginia Woolf och Lars Gyllensten.

Eufori

Fickuret

Det var såhär det började:

Tidigt i livet identifierade jag ett mellantillstånd där tiden upphörde att ha mening och insikter drabbade mig tydligare än något annat. Triviala ting kunde utan förvarning få oerhörd signifikans, jag hade lätt för att se det stora i det lilla som man säger. I gymnasiet hade vi nationellt prov i svenska på temat tid och jag författade en uppsats om den ovan beskrivna upplevelsen, jag tror att jag kallade känslan för mellantillstånd.

När jag på universitet fick kännedom om epifanier så fick jag ett ord för och en teori om detta tillstånd av uppenbarelse tillsammans med ett stort intresse för att samla på epifanier. Jag minns känslan av klarhet tillsammans med det lite skämmiga och vardagliga i att något jag trodde var unikt för mig var omskrivet och välkänt av så många fler. Detta var absolut inte första gången det hände mig, tvärtom hade det hänt så ofta att jag till och med skrivit i skoltidningen om problemet med att bara veta hur man ska reagera på händelser i ‘verkligheten’ genom att ha läst om dem tidigare, bara för att långt senare läsa Voltaire där han beskriver exakt samma sak. Så lärde jag mig att allt jag tänkt har någon annan tänkt förut.

Jag vill så gärna läsa om den här uppsatsen som jag skrev, men den är sekretessbelagd i två år till. Risken finns ju att mitt minne har överdrivit betydelsen av texten, men det är å andra sidan ett inte helt ovanligt förfarande.

Epilog: Hur många andra människor har fått så här stor behållning av ett nationellt prov?

Veckans epifani: Fickuret

Ur Lars Gyllenstens Lotus i Hades (1966):

”En kula av glas vilar på ett brev, eller räkningar, den lyser grönaktigt som havsvatten i en sen höstsol som når den lågt från fönstret, en komplicerad kropp av grön-gult ljus tecknas mot det översta breven, en fin strimma av damm skimrar i ljusets väg. Och plötsligt hör jag i mitt minn tydligt som en uppenbarelse från en mäktigare verklighet än människornas värld hur fickuret, som ligger bredvid handen på bordet, tickar klart och tätt.

En uppenbarelse – detta minne är betydelsefullare och mer brinnande än något av det som eljest hände!

Det är det enda jag kan minnas – det fyller mig. Och det är underbart, det är underbart!”

_________________________________________________________________________

Detta är en anspråkslös serie med epifanier som jag stött på i litteraturen. En epifani kan sägas vara en plötslig spirituell upplevelse där individen ser det stora i det lilla. Tiden och rummet förvandlas och slöjan lyfts . Begreppet har en religiös, kristen innebörd men har sekulariserats och använts som litterärt grepp av bland andra James Joyce, Virginia Woolf och Lars Gyllensten.

Eufori

En glipa av ett främmande liv: epifanier i Lars Gyllenstens Lotus i Hades

…Det är titeln på min c-uppsats i litteraturvetenskap som jag i skrivande stund ögnar igenom. Detta hände sig på den tiden då ordet anställningsbarhet inte inträtt på universitet och studenter fortfarande kunde läsa humanistiska ämnen utan att känna skam.  Det är speciellt att läsa sina egna ord fyra år senare: pinsamt när det inte är stringent nog, stolthet när det märks att det ligger äkta entusiasm bakom varje ord. Det är längre än fyra år mellan 20 och 24.

I uppsatsen uppehåller jag mig främst vid tidsbegreppet och montagetekniken i Lotus i Hades, tematik jag fortfarande är intresserad av. En enda gång i mitt fattiga liv vill jag skriva en bok om epifanier i den svenska litteraturen.

__________________________________________________

Jag vet att det är mycket epifanier nu, men från kulturpolitikens värld så kan jag rapportera att jag såg i katalogen över vårens böcker att Glänta ska ge ut en essä om kulturpolitik av den från kulturutredningen avhoppade David Karlsson, blir spännande!

Dessutom har BHS flyttat fram ansökningsdatum för doktorandtjänsterna till den 20:e januari så det finns fortfarande tid att söka.

Veckans epifani

Jag fortsätter min odyssé genom epifanier jag hittat i litteraturen med en klassiker, nämligen Gunnar Ekelöfs Eufori som jag citerar i sin helhet, den finns även att läsa på Gunnar Ekelöf-sällskapets hemsida. Dikten skildrar ett stigande skeende där känslan av euforin blir starkare och starkare. I det sista stycket har gränserna för tid och rum suddats ut och allt som var outsägligt och fjärran är outsägligt och nära:

Du sitter i trädgården ensam med anteckningsboken, en

smörgås, pluntan och pipan.

Det är natt men så lugnt att ljuset brinner utan att fladdra

sprider ett återsken över bordet av skrovliga plankor

och glänser i flaska och glas.

Du tar dig en klunk, en bit, du stoppar och tänder din pipa.

Du skriver en rad eller två och tar dig en paus och begrundar

strimman av aftonrodnad som skrider mot morgonrodnad,

havet av hundlokor, skummande grönvitt i sommarnatts-

dunklet,

inte en fjäril kring ljuset men körer av myggor i eken,

löven så stilla mot himlen . . . Och aspen som prasslar i

stiltjen:

Hela naturen stark av kärlek och död omkring dig.

Som vore det sista kvällen före en lång, lång resa:

Man har biljetten i fickan och äntligen allting packat.

Och man kan sitta och känna de fjärran ländernas närhet,

känna hur allt är i allt, på en gång sitt slut och sin början,

känna att här och nu är både ens avfärd och hemkomst,

känna hur död och liv är starka som vin inom en!

Ja, vara ett med natten, ett med mig själv, med ljusets låga

som ser mig i ögonen stilla, outgrundligt och stilla,

ett med aspen som darrar och viskar,

ett med blommornas flockar som lutar sig ut ur dunklet och

lyssnar

till något jag hade på tungan att säga men aldrig fick utsagt,

något jag inte ville förråda ens om jag kunde.

Och att det porlar inom mig av renaste lycka!

Och lågan stiger . . . Det är som om blommorna trängde sig

närmre,

närmre och närmre ljuset i skimrande regnbågspunkter.

Aspen skälver och spelar, aftonrodnaden skrider

och allt som var outsägligt och fjärran är outsägligt och nära.