Detta är den avslutande epifanin i Lars Gyllenstens Lotus i Hades (1966). Personen som talar är Emanuel Swedenborg:
”Ty lever vi i Saligheten redan i detta livet, fastän ratio naturalis, som är det enda vi nyttjar i levande livet, intet duger till att opptäcka detsamma. Anfäktelser och delicer sätter före en hätta, liksom falkeneraren över huvudet på falken – men när han får lyfta skall huvan tas ifrån.
Då skall huvan tas ifrån.
Satt vid ett gott bord, monga andra var därjämte, tycktes de var tolv, uti en övernaturligt statu iucunditatis internae, tänkte jag satt i saligheten jämte Jesum och råkade i en dallring eller dvala. När jag uppvaknade fant jag mig vid nedersta ändan av ett långt grovt bord på samma locus som i morgse, nere åt hamnen. Betyder: att bägge var detsamma, att hättan var avlyft.
Som falken, när hättan är avlyft, redan i jordiska livet.
______________________________________________________
Detta är en anspråkslös serie med epifanier som jag stött på i litteraturen. En epifani kan sägas vara en plötslig spirituell upplevelse där individen ser det stora i det lilla. Tiden och rummet förvandlas och slöjan lyfts . Begreppet har en religiös, kristen innebörd men har sekulariserats och använts som litterärt grepp av bland andra James Joyce, Virginia Woolf och Lars Gyllensten.
llenges and prospects, 1997-2007