Om bokmoms (långt inlägg)

Tisdagen den 31:e januari samtalar Rasmus Fleischer och jag om litteraturpolitik och bokmarknad under rubriken ”Vad är en bok?” på ABF, Stockholm.
För att förbereda mig för detta samtal har jag, förutom lusläst Boken och Biblioteket såklart, fördjupat mig i frågan om bokmoms, eller snarare introducerat mig för frågan. Jag är verkligen ingen expert, men jag har en del lösa reflektioner jag tänkte återge här.

 
Snabb momsfakta
Bokmomsen sänktes från 25 % till 6 % 2002. Målet var att böcker och tidskrifter skulle bli billigare, men även att läsandet skulle öka i ”alla grupper”. Läsandet och bokköpandet ökade, men bara hos de som redan läste mycket.

 

Sänka eller inte sänka
År 1974 fick Sverige en kulturpolitik i bemärkelsen en förvaltning som sköter kulturpolitikfrågor och mål som kulturpolitiken ska uppfylla (det fanns såklart en kulturpolitik innan 1974, men vi använder det som startpunkt här). En av de nya kulturpolitiska åtgärderna var ett statligt stöd till litteraturen. Hur skulle det konstrueras? Vad skulle stödjas och varför? Efter mycket utredning och en hel del oväntade vändningar som ni kan läsa om i min avhandling (teaser!) konstruerades litteraturstödet. Ett annat alternativ var att sänka bokmomsen men det förslaget lades ner med motiveringen att det inte skulle gynna kvalitetslitteraturen utan massmarknadslitteraturen och dessutom fanns det ingen garanti för att bokpriserna verkligen skulle bli lägre.

25% eller 6% moms på böcker fokuserar på två olika kulturpolitiska mål. Förespråkarna för högre moms 1975 ville inte gynna all litteratur utan ville med hjälp av urval lyfta fram den litteratur som hade svårt att bära sig på bokmarknaden. Förespråkarna för lägre moms ville göra böckerna billigare och poängterade vikten av att allmänheten skulle ha råd att köpa och äga böcker.  Vissa anmärkte även på det omoraliska i att momsbelägga en sådan ”livsnödvändig” vara som boken.
Som ni märker är det en skillnad mellan var fokus ligger, på produktion eller konsumtion och de här två åtgärderna kan mycket väl fungera samtidigt, vilket de har gjort sedan 2002.

 

Gärna sänkt moms, men först en ordentlig distribution
Vikten av att allmänheten gavs möjlighet att köpa och äga böcker påpekade även Bengt Holmberg när han utredde litteraturstödet 1977 men då syftade han inte på en momssänkning utan på att distributionen av litteraturstödda böcker måste bli bättre. Han hade ett tydligt klassperspektiv och förespråkade att distributionen till arbetare skulle prioriteras. Det var flera röster på slutet av 1970-talet och på 1980-talet som anmärkte på det snedvridna i att stödja en produktion av skönlitteratur men inte stödja en distribution av densamma.

Personligt tillägg: Jag växte upp på landet, med sex mil till närmsta boklåda. Om det inte vore för bokbuss, skolbibliotek och barnens bokklubb hade min tillgång till böcker begränsats kraftigt. Notera gärna att både bokbuss och skolbibliotek inte är någon självklarhet för dagens glesbygdsbarn (om de går i friskola).

 
Varför inte omfördelning?
I Boken och biblioteket föreslår Fleischer att momsen ska höjas och att de pengar staten tjänar på 25 % bokmoms  kan användas till en aktiv kulturpolitik: ”Pengarna skulle kunna användas för att flerdubbla omfattningen av de litteratur- och tidskriftsstöd som delas ut via Kulturrådet och därutöver dela ut ett stort antal författarstipendier och direktstöd till kulturpolitiskt angelägna distributionskanaler” (s. 49). Fleischer är inte först med att föreslå att momspengarna kan användas till kulturpolitik, förläggaren Sune Stigsjöö argumenterade under 1970 och 1980-talen för att de miljontals kronor staten får in på bokmomsen borde omfördelas till biblioteken för inköp av böcker.  Staten tog in 160 miljoner i bokmoms per år i början av 1980-talet, men bara 20 miljoner gick till böcker i form av litteraturstöd (Stigsjöös siffror). Det här återkommer han till i både intervjuer och i debattartiklar men vad jag har hittat får han inget gensvar.

Det är nu min stora okunskap om mervärdesskatt kommer in: Varför får Stigsjöö varken medhåll eller svar på tal? Håller alla med? Eller är utsagan så orimlig att den lämnas okommenterad? Fungerar momsen som biblioteksböterna i Göteborg vilka inte, vilket folk tydligen tror, går till personalens kaffekassa utan till en central instans som också hanterar parkeringsböter? Det vill säga, finns det någon teknisk anledning till att bokmoms inte kan omfördelas till litteraturpolitiken? Kanske någon som läser det här har ett bra svar.

 
Otillbörlig styrning
I väntan på svar återvänder vi till Fleischers förslag om omfördelning av momspengar till aktiv kulturpolitik. Han skriver, efter citatet ovan: ”Under kulturpolitikens expansiva år på 1970-talet skulle en sådan modell av många ha ansetts som idealisk. Idag upplevs tanken däremot som kontroversiell, eftersom statliga bidrag till kulturverksamhet på otillbörligt vis antas styra kulturen” (Ibid).
Oj, nu gick det lite snabbt. Typ hela min avhandling ryms inom dessa två meningar. Jag måste få göra några utvecklingar: En liknande modell föreslogs ju av Sune Stigsjöö men får så vitt jag kan hitta inget gehör, alltså sågs den inte som helt idealisk.  Sedan förefaller det som att Fleischer menar att det finns en skillnad i åsikt mellan ”då” (1970-talet) och nu (2010-talet) i synen på otillbörlig styrning. Här vill jag inflika att det fanns en mycket stor medvetenhet om riskerna för otillbörlig styrning på 1970-talet. Personer från alla politiska partier markerade starkt att statliga bidrag till kulturen behövde hanteras med yttersta försiktighet. Något som också märktes i exempelvis litteraturutredningen från 1974 där utredningen vägrade ge något svar på vad god litteratur är. Men de gjorde en poäng av att det finns en god litteratur, vilket såklart är en styrning i sig. All kulturpolitik är en statlig styrning, även beslut som inte tas. Jag håller med Fleischer om att det är märkligt att momssatser inte ses som styrning på samma sätt som ett kvalitativt efterhandsstöd till litteratur. Vill även snabbt inflika att alla riksdagspartier (jag är iofs inte helt säker på SD) är för statligt stöd till kvalitetslitteratur.

 
Vad gäller just omfördelning av momspengar till litteraturpolitik och eventuella reaktioner på det så tror jag att det kan vara lättare att acceptera det systemet än de selektiva litteraturstödet. Varför? Jo, för att så mycket pengar skulle leda till att stödet, även om det görs urval, får en generell karaktär.

Här skulle jag kunna gå in på en lång diskussion om skillnaden mellan generellt och selektivt stöd och hur de åsikterna kan placeras på en vänster-högerskala (svaret kommer kanske att överraska dig) men jag har redan skrivit väldigt mycket och vi ska ha något att prata om på tisdag kväll också. Jag lovar att återkomma. Om inte här, så i avhandlingen.

Barcelona 2012 – an academic success

”The Barcelona conference will involve the participation of reputed scholars from all over the world. It will be an occasion of great interest, both for the high international level of the meeting as well as for the fact that the event will be held in Barcelona, a very accessible and attractive city. The conference is expected to be an academic success.”

Vartannat år är det en nordisk konferens för kulturpolitik forskning och vartannat en internationell konferens, men de tre senaste åren har vi dväljts i den norra delen av världen (Finland, Finland och Sverige). Därför är det inte underligt att årets största kulturpolitiska forskningshändelse i Norden är att vi ska få åka på konferens till Barcelona. Jag slängde precis in mitt paper proposal och ska nu luta mig bakåt och visualisera det värmeslag jag kommer få när jag, iklädd business attire, befinner mig i Kataloniens huvudstad mitt i juli.

Hoppas vi ses där!

P.s På tal om academic success, glöm inte att denna veckan både bjudit på en ny kursbok om kulturpolitik och ett nytt nummer av NKT. Kolla in båda.

Nordisk Kulturpolitisk Tidskrift nr 1/2: 2011 ute nu

Som ni kanske vet är jag redaktionssekreterare för Nordisk Kulturpolitisk Tidskrift, den enda peer-reviewtidskriften om kulturpolitisk forskning i Norden. Idag har vårt senaste nummer publicerats på idunn.no och det är lite speciellt, för det är det första numret som publiceras helt digitalt och fritt tillgängligt.  Klicka här för att komma till NKT nr 1/2:2011.

Vi är väldigt glada över detta och hoppas att fler ska få upp ögonen för NKT.

Men övergången från papper till skärm är inte helt problemfri, vissa aspekter av papperstidningen försvinner, som exempelvis det planlösa bläddrandet. Jag uppmanar därför dig att 1. Läsa Anders Frenanders inledning och 2. ”Bläddra” eller scrolla igenom hela numret.

I numret kan du bland annat läsa om:

• Kulturpolitik och kulturförmedling till barn och ungdom
• Projektstöd till folkbibliotek – En jämförelse mellan Danmark och Sverige
• Fremskrittspartiets kulturpolitik
• KK-stiftelsen i Sverige
• Litteraturförmedling på bibliotek
• Och en keynote från ICCPR 2010 om mångfald i kulturpolitiken.

Lägg märke till att det är hela två call for papers till kommande nummer med gästredaktörer:

CFP 2012: Local cultural policy in transition?

CFP 2013: Filmens kulturpolitik/ The cultural policy of film

Tveka inte att skicka in din artikel eller ta kontakt med gästredaktörerna om du har några frågor. Som redaktionssekreterare är jag också tacksam om du tar en ordentligt titt på riktlinjerna för artikelförfattare.

Trevlig läsning!

P.s Om du vill vara först med att veta när nästa nummer av NKT kommer ut så kan du registrera dig på idunn.no och anmäla NKT som ditt intresseområde. Det är gratis att registrera sig.

Ny bok om kulturpolitik från Centrum för kulturpolitisk forskning

Missa inte Arkitekter på armlängds avstånd?: Att studera kulturpolitik. Det är en ny antologi med grundläggande texter om det kulturpolitiska systemet och hur det kan studeras. Medverkande är Anders Frenander, Tobias Harding, Per Mangset, Geir Vestheim och undertecknad. Målgruppen är studenter och lärare på högskolor och universitet, men även allmänt intresserade kommer att ha stor behållning av boken.

Här är ett dåligt foto av innehållsförteckningen:

Frenanders texter och min artikel är nyskrivna (nåja, från 2010) och de andra är, enligt mig, moderna klassiker i ämnet. Som ni kanske kan uttyda av innehållsförteckningen ligger fokus på den statliga kulturpolitiken. Vår förhoppning är att det ska komma fler böcker om kulturpolitik efter Arkitekter på armlängds avstånd som både fördjupar och breddar bilden av vad kulturpolitik och forskning om kulturpolitik är och kan vara (och kanske med en något mer heterogen författarskara).

Men tills dess njuter vi av att den första kursboken om kulturpolitik på svenska har sett dagens ljus!

Arkitekter på armlängds avstånd går att beställa via Nätverkstan – Samlade skrifter.

Lästips till Litteraturutredningen

I forna bloggtider var jag duktig och skrev en blänkare om alla disputationer på institutionen. Det gör jag inte längre, men jag tänkte i alla fall skriva några väl valda ord om en mycket bra avhandling av min käre kollega Mats Dolatkhah – Det läsande barnet: Minnen av läspraktiker 1900-1940. Det handlar om barn och ungas läsning som fenomen och materialet består av en rad intervjuer som genomfördes på 1970- och 1980-talet med personer som var barn under för- och mellankrigstid. I intervjuerna pratar de om minnen av sin egen läsning och tidiga kontakt med böcker. Till skillnad från majoriteten av alla avhandlingar som skrivs så är det här en fröjd att läsa eftersom materialet är så unikt, det är helt enkelt roligt att läsa om barnens läsminnen, men Dolatkhah låter inte avhandlingen bli en nostalgisk återblick till ett bättre sätt att läsa. Han visar på hur samhällets syn på läsning har förändrats på hundra år med en del slagkraftiga meningar i sitt slutkapitel. Låt mig citera: Ett barn som ’hänger med näsan över en bok’ är idag en mycket sympatisk syn; hon är ett löfte om ett framgångsrikt liv i ett framtida samhälle som fortsatt kommer att präglas av demokrati, tillväxt och välfärd – inte en påminnelse om att vedförrådet håller på att ta slut” (s. 210).

Barn och ungas läsning är en hyllad aktivitet, läsandet har ”medvind” som Dolatkhah skriver, och det beror delvis på att de bokälskande informanter som får röst i avhandlingen tillhörde den grupp som var med och formade den kultur- och litteraturpolitik vi har nu. Men idag är även, som bekant, läsningen på utdöende. I alla fall sägs det så i debatten och har sagts så sedan 1970-talet (och garanterat tidigare också). Dolatkhah ifrågasätter kristänkandet och efterfrågar istället ”en större grad av tillförsikt” till läsandets förändringar (s. 213).

Avhandlingen finns att läsas i sin helhet via BADA, Borås Högskolas akademiska digitala arkiv.

Centrum för kulturpolitisk forskning läser Adorno och Horkheimer

Jag tillhör, som sagt, Centrum för kulturpolitisk forskning, som ni kan läsa mer om här. Varje termin läser vi en kulturpolitisk relevant text som vi sedan disktuerar på ett informellt seminarium. Ambitionsnivån varierar, HT-10 läste vi exempelvis Kant – Kritik av omdömeskraften, terminen efter nöjde vi oss med en artikel av Jeremy Ahearne. HT-11 läste vi kapitlet ”Upplysning som massbedrägeri” i Adorno & Horkheimers Upplysningens dialektik samt ”Culture industry reconsidered” av Adorno ur The culture industry: Selected essays on mass culture . Jag tänkte göra några snabba noteringar av min läsning och vad som sades på seminariet:

Biografisk tolkning, dvs där man analyserar ett verk utifrån författarens liv, anses som ganska fult inom litteraturvetenskapen. Att tolka teoretikers texter biografiskt händer bara inte, det är dessutom rätt svårt eftersom man (jag) sällan vet biografisk info om teoretiker + att de sällan bjuder in till den typen av läsning i texterna. A & H är dock ett undantag. Jag upplever det som att Upplysningens dialektik alltid ”förklaras med” att de var i exil i Kalifornien från judeförföljelserna i Tyskland. Jag visualiserar det som att A & H sitter på varsin solstol med reseskrivmaskiner på en technicolorstrand utanför LA iklädda tredelade tweedkostymer, rock och hatt. Det är lätt att tänka sig den kulturkrocken.

Här hittade jag, av en slump, en bild från en strand i kalifornien 1947:

Om man kisar med ögonen går det nästan att se två sura gubbar i hörnet som skriver en rasande uppgörelse mot lala-land och civilisationens förfall. Jag är ingen historiker, men jag är ganska säker på att det var exakt såhär det gick till.

But, I digress, till texten:

Det här är något eljest. Läsningen var en fröjd från början till slut. Det är argt, polemiskt och citatvänligt. Författarna står och vevar rakt ut i luften och läsaren (i alla fall jag) hänger på direkt och börjar stryka under och göra utropstecken. Efter ett tag går jag tillbaka och tänker: jag håller inte alls med om det? Men i stundens hetta verkar A & H väldigt övertygande. Random exempel:

”Förr i tiden undertecknade de som Kant och Hume sina brev med ’ödmjukaste tjänare’ och underminerade samtidigt grundvalarna för tron och altare. I dag tilltalar de regeringschefer med förnamn men är ändå i varje konstnärlig impuls utlämnade åt sina illitterata principaler och deras omdöme” (s. 150).

En annan anledning till att texten lämpar sig så väl för att tolkas biografiskt är att den är så stadigt förankrad i sin samtid. Här handlar inte exemplen om olika bönder på 1700-talet (ja, jag tittar på dig Foucault) utan om Greta Garbo, Kalle Anka och Beethoven. Det finns något för alla. Det A & H vänder sig emot är alltså populärkulturen och masskulturen. De menar att den inte kommer från folket, utan uppifrån från de stora industrierna (Hollywood är exemplet). Kreativiteten har blivit kommersialiserad och upprepar arbetets logik. Kulturen stöps i samma form och det finns inget . Deras konservativa syn på konst och kultur är problematisk, för att uttrycka sig milt. KONSTEN (dvs det västeuropeiska kulturarvet) behandlas som helig och det finns inget uns av förklaring av vad de själva menar med konst och varför. Men den ekonomiska analysen är väldigt träffsäker och aktuell än idag. Jag gillar när de skiljer mellan ”folket” och industrin. ”Där ska finnas något för alla, så att ingen ska kunna komma undan” är en utveckling som bara fortsätter med mer segmentering där vi snart slipper mötas av en enda utsaga som inte stöds av de marknadssegment vi tillhör. På bokcirkelträffen diskuterade vi just den ekonomiska analysen och möjliga andra områden att applicera den på (akademin), det är helt enkelt den del av texten som är lättast att arbeta vidare med. Konstsynen ramlade ner i ett hål och dog när postmodernismen fick upp ångan. (obs, jag har inte läst Adornos Aesthetic theory än, ser fram emot det.)

Jag tror inte att populärkultur visar på estetikens barbari. Eller, jag tror snarare att konsten inte är så ren och oskyldig som A & H fradgatuggande hävdar, men en sak håller jag med Adorno om och det är att populärkultur stereotypiserar människor och på olika sätt mer eller mindre explicit kan sprida vidare fördomar mot grupper i samhället. Jag tänker exempelvis på hur kvinnor behandlas i sitcoms och den extrema vithet som finns i svensk film. Vad exemplifierade Adorno med? Jo, ”popular hate campaigns against intellectuals”.

(…)

Dr. And 2011

Det här året har haft en ökad intensitet i jämförelse med mina tidigare år som sökande doktorand, därför vill jag passa på att sammanfatta allt som hänt. Bilden är från när jag var hos Kultur i Väst och hade ett väldigt givande informellt föredrag om hur estetisk kvalitet används i kulturpolitikutövning (närmare bestämt i litteraturstödet), något jag även pratat om både på bokmässan och på den nordiska konferensen för kulturpolitisk forskning. Det känns som jag inte har gjort något annat än att åka land och rike runt för att träffa människor och tjôta om betydelsen av kvalitet i litteraturstödspolitiken. Men 2011 har trots allt präglats av materialinsamling i form av intervjuer som jag ägnade hela våren åt, samt en del besök på riksarkivet, och ändlösa timmar vid mikrofilmsskannern på kurs- och tidningsbiblioteket.

Mitt material är gigantiskt och hösten har jag ägnat åt att kvävas försjunka i det, vilket även synts här på bloggen. Bearbetningen av materialet kommer att fortsätta under våren och, som det känns nu, i all evinnerlig evighet.

2011 är även året då jag fått bättre koll på mina teorigubbar (jag kallar dem så, sen jag köpte theory trading cards och ser alla teoretiker som ”filmisar” med olika egenskaper som man kan spela ut i sin avhandling). I början av min avhandlings vandring läste jag Montaigne och fastnade för en passage där han skriver om hur det är att läsa texter av författare han beundrar. Han skriver något i stil med att han går bakom dem (författarna) och mumlar ”instämmer, instämmer”. Jag har under 2011 vandrat bakom bland andra Chantal Mouffe, Michel Foucault och Henrik Kaare Nielsen och mumlat ”Hur menar du, kan du förklara, jag förstår inte? Berätta mer om antagonism och kamp!”.

Förutom detta har jag även:

• Skrivit en artikel om En bok för alla till Dansk biblioteksforskning som kommer ut någon gång i nästa år (mer om den då)
• Tagit över som redaktionssekreterare för Nordisk Kulturpolitisk Tidskrift. Inget nummer har kommit ut 2011 på grund av artikeltorka, men så tidigt som möjligt i januari drämmer vi till med ett dubbelnummer med artiklar av en utomordentlig kvalitet. NKT är laddad med ny kraft, glöm inte läsa de två nummer som finns digitalt och gratis på idunn.no.
• Medverkat med ett kapitel i den första svenska kursboken om kulturpolitik som precis getts ut av Centrum för kulturpolitisk forskning. Lita på att ni kommer få höra mer om den i januari.
• Sedan har jag också hunnit med att skriva en väldigt liten textruta till en intressant antologi som kommer ut i mars, tror jag. Garanterat mer om den vad det lider.

Märker ni alla planteringar? Dr. And förefaller bli en flitigare uppdaterad blogg under 2012, om så bara för att basunera ut vad jag gör och har gjort (den tredje uppgiften?). Året kommer ägnas åt avhandlingsskrivande med en kort avstickare till Barcelona för ICCPR 2012 (internationella konferensen för kulturpolitisk forskning), något hela det kulturpolitiska forskningsfältet pratat om konstant sedan i somras.

Gott nytt år

er Dr. And

Svenska tidningsartiklar 1975

När jag blundar ser jag detta uppslag framför mig.

Tänk om Levi Svenningsson (Arbetet) och Nils Gunnar Nilsson (Sydsvenska dagbladet) vetat att den mycket omständliga och, låt oss vara ärliga, trista fejd de hade på kultursidorna i sina respektive tidningar under några månader 1975, skulle skannas varsamt av en stackars doktorand under en helg över 35 år senare. Om de hade vetat det, då undrar jag om de hade valt att fatta sig kortare.

 

P.s Kom gärna och lyssna på mig när jag pratar hos Kultur i väst på onsdag.

Gillar du forskning? Gillar du fika?

Då tycker jag att du ska komma och lyssna på mig när jag pratar om mitt avhandlingsarbete på ”Forskning och fika”, Kultur i västs arena för möte mellan yrkesverksamma och forskare. (Göteborg)

Föreläsningen har titeln ”Betydelsen av kvalitet – Statens stöd till ny, svensk skönlitteratur 1975-2009″ och det kommer vara en fördjupning av min presentation på bokmässan tidigare i höst.

Jag ser fram emot att träffa bibliotekarier och andra intresserade för att få prata om skönlitteratur, litteraturstöd och kvalitet. Jag tänkte även passa på att redogöra för den stundtals uppblossande konflikten mellan författare och bibliotekarier samt avslöja vad kulturminister Bertil Zachrisson egentligen tyckte om bibliotekarierna som yrkesgrupp år 1975.

Alla är välkomna!

Datum: Onsdagen den 14:e december

Tid: 14:30-16:00

Mer information och anmälningsformulär hittar du här på Kultur i västs sida.

Materialinsamling pågår

En av 17 sidor med referenser till artiklar om litteraturstödet i dags- och fackpress. Och fortfarande saknas tidningsartiklar 1975-1978. Min tid fördelas jämnt mellan kurs- och tidningsbibliotekets mikrofilmer, Universitetsbibliotekets katakomber och förtvivlans madrasserade rum.

Men snart är allt i min ägo. Nästa steg: bearbetning av materialet.