Teaterhat

(bilden kommer från Dramatens hemsida, här.)

I lördags såg jag och Per teaterföreställningen Kasimir och Karoline på Dramaten. Det var inte bra. Som ni kanske anat så när jag, vi, ett litet teaterintresse och att läsa och tala om teater är lika intressant som att se teater. Det finns dessutom något lockande i att närma sig en konstart utan alltför mycket förförståelse och bara sätta igång. Vi har gått på teater relativt regelbundet i lite mer än tre år och samtalat om teater lika länge.

Med den resonerande ingången till konstformen så är det även intressant att prata om varför vi inte gillade Kasimir och Karoline. Malin Ullgren satte huvudet på spiken i en teaterrecension av en helt annan pjäs i dagens DN kultur, hon skriver om “teaterhatet”:
“En märklig sak med teater som konstform är att den har en inbyggd aversion: mot teatern själv. /…/ Varje gång jag är missnöjd, undrar jag om det är teaterhataren som gjort sig påmind. Tänker man så när man inte gillar en viss roman – är det för att jag innerst inne är en litteraturhatare? Nej, det gör man inte, för aversionen är inte inbyggd i litteraturen.”

Extremt intressant passage, för Per pratar alltid om teater som något han “egentligen hatar”, inte visste vi att det fanns fler som tänkte det samma. Det jag hatade med föreställningen av K&K var att det var så jävla högljutt hela tiden. (note to self: om du gillar tyst teater, se inte en pjäs som utspelar sig under Oktoberfest… Ni ser ju på bilden ovan) Först tjo och tjim, sedan tio minuters obehaglig psykisk och fysisk kvinnomisshandel, sedan tio minuter slapstick (!), tillbaka till verbal misshandel och så skriks alla repliker fram.
Jag trodde att jag inte kände något alls för Samuel Beckett, men när jag sitter i salongen så börjar jag dagdrömma om ett huvud som sticker upp ur en tunna och gör lösryckta utsagor á la Slutspel. Absurd teater, vem anade att jag skulle föredra dig?

Ullgren skriver vidare i sin recension av en annan pjäs: “Är man teaterhatare om man föredrar en så tyst estetik som möjligt? Kanske bara tacksam för omväxling”.

Huvudet på spiken! (i tunnan). Jag föredrar absolut så lågmält uttryck som möjligt. Är det för att jag är teaternybörjare och behöver starka kontraster mot andra scenföreteelser som musikalen och farsen? Eller är det för att jag har en för stark kärlek till texten och vill hålla den så “ren” som möjligt? Jag vet inte, men jag vet att det var roligt att skriva lite om teater så det kommer jag fortsätta med här när andan faller på.

P.s Till K&K:s försvar så kan jag meddela att salongen i lördags bara var halvfull och är det något jag lärt mig om teater de senaste tre åren så är det hur mycket publiken betyder. Förhållande publik/teater återkommer jag till, det förtjänar ett helt inlägg.