Omedvetna attityder hos en recensent

… så heter en essä från 1972 av den danska litteraturforskaren Pil Dahlerup där hon mycket pedagogiskt visar på nedvärderandet av kvinnor i två anmälningar signerat samme recensent (K.S) av två olika poesiböcker av Cecil Bødker. Vid första recensionstillfället tror K.S att att Cecil är en man och vid den andra vet han att hon är kvinna. Skillnaderna av bedömandet är milsvida! Mannens poesi beskrivs som lysande och stor, kvinnans som liten och porlande. En viktig synliggörande essä av Dahlerup och obligatorisk läsning för alla som är intresserade av kritik. Men dessa recensioner var gjorda 1955-56. Nog görs bedömningar och värderingar mer jämställt och balanserat idag? [retorisk paus]

Låt mig presentera omedvetna attityder hos en recensent på 2000-talet.

Följande exempel har jag hämtat från bloggen Messerschmitt, vars inlägg publicerades den 28:e april 2008. Det gäller SvD:s recensent Carl-Johan Malmberg och hans anmälningar av Maja Lundgrens Myggor och tigrar samt Lars Noréns  En dramatikers dagbok. (Läs gärna recensionerna.) Obs att jag inte läst någon av böckerna, det här handlar bara om Malmbergs texter. Det blir långa citat, men bear with me!

Specifikt om namngivandet i Myggor och tigrar så skriver han:

”Den springande punkten är här namgivandet (sic!) av ”fienderna”, de lömska kulturmännen som spelat och spelar med Maja Lundgren. Det rör sig inte om några rikskändisar, men om journalister och författare med plats i offentligheten, kända i kulturvärlden. Att de namnges med för- och efternamn, beskrivs närgånget och tillskrivs allehanda sjaskigheter på erotikens och maktens domäner har givit ”Myggor och tigrar” ett kittlande förhandsrykte; det kommer säkert att bidra till bokens försäljningssiffror./…/ Nu åker hon snålskjuts på kändisfaktorn, kanske av konstnärlig lättja, men nog främst för sitt revanschistiska syftes skull.” (min kurs.)

Ett halvår senare kommenteras Lars Noréns namngivning såhär:

”Förhandsryktena om ”En dramatikers dagbok” har gått ut på att den är en skandalbok, en som överträffar alla i den uråldriga genren, bräddfylld av lustmord på fiender inom journalistiken, politiken, teatern och litteraturen, och dessutom full av intima avslöjanden om kolleger, vänner och partners.

Och sådant finns där, men allt detta är mest drastiskt och roligt – och i många fall både träffande och riktigt – och inte verkligt chockerande. Avrättningarna, de småskuret illvilliga eller de tunga och tänkvärda, är inte värre än de tusentals samtal som dagligen förs på krogen, i sovrummet, på telefon eller på gatan mellan deltagarna i det svenska kulturlivet. Vad Norén (och hans förlag) har gjort är att publicera elakheterna i bokform, och det gör naturligtvis skillnad, men jag kan inte se annat än att man på så vis vidgar möjligheterna till frispråkighet och sanning i vårt ängsliga och konforma svenska 2000-tal.”

Alltså: När Maja Lundgren namnger kändisar är det illvilligt och av konstnärlig lättja och revanschlusta. När Lars Norén gör detsamma så vidgar han möjligheterna till frispråkighet och sanning i vårt ängsliga och konforma svenska 2000-tal. Malmberg, 1950-talet ringde och vill ha tillbaka de dubbla måttstockarna du lånat av dem.

Ovanstående exempel har jag infogat i min undervisning och hoppas det blir kanon på samma sätt som Pil Dahlerups exempel. Om detta måste vi berätta!